Om projektet

Jag försöker dokumentera översiktligt vad som är  känt om bergsmännen i Gamla Norbergs bergslag och deras släktförhållanden, så långt tillbaka de kan följas i källorna. Många pusselbitar har tidigare tagits fram genom mödosamt arbete i arkiven, men den kunskapen är spridd i många publikationer, mer eller mindre lättåtkomliga.  Det material som inte är tidigare publicerat bygger dels på grävande i min fars Arne Sohlströms efterlämnade material, dels på egen forskning, samt också på hjälp som jag fått i kontakt med andra släktforskare.

Jag laddar här upp ett dokument som jag vill poängtera är under arbete, inte något färdigt resultat. Jag kommer då och då att uppdatera med nya versioner, vartefter arbetet fortskrider. Jag har inte heller avgränsat arbete strikt till det som brukar kallas Gamla Norbergs bergslag (vars omfattning varierat under tid), utan tar helt enkelt med byar även i angränsande områden dit det finns intressanta släktkopplingar.

Utvärdera själv slutsatserna som finns i dokumentet utifrån källorna och bidra gärna med kommentarer, rättelser och tillägg antingen här i bloggen eller via mail. De tas tacksamt emot.

För att göra uppställningen mer överskådlig finns källhänvisningar till uppgifter som hämtats ur kyrkobokföringen inte med. I hänvisningar till domboksprotokoll, där källorna ofta har skiftande paginering följer jag Arkiv Digitals sidnumrering.

/Britt-Marie

pdf   PDF ATT LADDA NER  20170917  OBS UPPDATERAD VERSION

Sohlström: Bergsmanssläkter i Gamla Norbergs bergslag

2017-03-05-10-35-48

(Bild från Norman, Ulla: Norbergs bergslag under medeltiden. VFÅ 1938)

Germundssläkten i Livsdal, Norberg

Jag har sammanställt några skisser kring hur jag förställer mig att de tidigaste leden i Livsdal hänger ihop, utifrån vad de källor vi har tillgängliga berättar.

Hinse som nämns i ett brev daterat 1495 verkar ha haft två söner som lämnade ättlingar efter sig, Olof Hinsesson och Per Hinsesson. Olof Hinsessons barn känner vi till via en inlösning av delar i Livsdal som Bengt Germundsson gjorde 1551. Bengts far Germund Bengtsson, vars far Bengt ägde delar av Gläfse hade gift sig med en av Olofs döttrar. En annan av Olofs döttrar med förnamnet Anna gifte sig till Gläfse med Germunds bror Hans Bengtsson. Ytterligare ättlingar som ärvt delar i Livsdal fanns i bla i Västanfors, Ombenning, Snytsbo, Djupkärra och Sundbo.

Bengt Germundsson hade gjort ett gott gifte, med Johanna Jönsdotter, sannolikt från Gäsjö. Hans son sedermera bergsfogden Germund Bengtsson lyckades än bättre på äktenskapsmarknaden och gifte sig med Margareta Larsdotter, dotter till Lasse Svensson i Hagge, sondotter till Gosven.

Per Hinsesson gifte sig med Ingeborg Persdotter från Ingolsbenning, dotter till den Per Jonsson som sålde Olsbenning till Tidik Tidiksson, svärfar till Olof Hinsessons son Herman Olsson. Per Hinsessons son var bergsfogden Hinse Persson i Ingolsbenning.

Jag bifogar två skisser som kan vara till hjälp för att förstå sammanhangen mellan dessa personer.  Skiss Hinse     Skiss Bengt

Källor och mer detaljer finns som vanligt i senaste versionen av mitt dokument om Bergsmän i Gamla Norbergs bergslag – hämtas HÄR pdf

Gosven Hansson i Hagge i Norrbärke

Gosven är kanske inte så välkänd bland släktforskare i Norberg, men med upptäckten att en dotter till honom var gift med Per Henniksson i Vad och att Hans Olofsson i Sundbo förmodligen var ett barnbarn till honom, gör att många ättlingar måste finnas i byarna runt om i Norberg. Vi vet också att en sondotter till honom var gift med en brorson till Per Henniksson, nämligen Olof Larsson i Fagersta. Tyvärr har jag inte klart för mig om han hade ättlingar och var de i så fall tog vägen. Han var ju landbo under fräsegodset där och lämnade därför inte så klara spår efter sig, men någon annan har kanske hittat något?

Gosvens bakgrund är höljd i dunkel. Han hade en bror som läste till präst, Widik Hansson eller Widichinus Johannis Grengius. Han var kyrkoherde i Söderbärke 1539-45 och sedan i Munktorp. Han verkade också som bergsman och ägde bl a en hammarsmedja i Malma socken, som låg på samma plats där sedan Kolsva bruk utvecklades.

Det har antagits att Gosven var gift med en dotter till Olof Hansson i Starbo, och syster till Anders Olsson där. Detta pga att han äger en systerdel i Starbo. Men det har visat sig att det inte stämmer, eftersom det i så fall skulle leda till ett kusingifte längre fram.  Så vem som var Gosvens hustru får också anses vara höljt i dunkel.

År 1551 skrev Gustaf Vasa ett personligt brev till ”Godhe Sven” och uppmanade honom att tillsammans med ”menige bönder … upptage och bruke thett sölffbergs som ved Bisopsberga ligger…” Ett år senare kom ytterligare ett brev där kungen förbjuder allmogen att efter gammal vana framställa silvret hemma.

År 1554 tog kungen ifrån Gosven gården Fösarbo, som ingick i hans egendomar. Detta eftersom den skulle användas som avelsgård under Väster Silfbergs kungsgård. 1562 skriver Gosven i ett brev (som finns i original i Ludvika Gammelgårds arkiv) att han är gammal och sjuk och orkar inte ”bråka” med kungen, utan för över Fösarbo på sin son Peder Svensson. Peder som var skrivare och kamrerare i kungliga räkningekammaren lyckas såsmåningom få Marnäs som kompensation för den beslagtagna gården.

Han ägde också (förutom Hagge), halva byn Fragg i Norberg och halva Sundbo i nuvarande Västanfors. Han hade delar av byn Moren i Söderbärke i pant. Dessutom verkar han och hans bror Widik ha haft arvsrätt i Skenshyttan. Eventuellt hade han också en tomt i Köping.

Flera artiklar av Anders Winroth om Gosven och hans släktkrets finns publicerade i Västerbergslagens släktforskarförenings tidskrift Släktforskaren. Dessutom finns ett litet häfte utgivet av Dalarnas museum och författat av Helge Forssell.

Tidigare inlägg om Gosven i bloggen finns HÄR

Källor och mer detaljer finns i mitt dokument om Bergsmän i Gamla Norbergs bergslag – hämtas HÄR pdf

Arv och konflikter

Det är ju krångel och tvister i den ständigt pågående processen att ge nästa generation bärkraftiga enheter att få sin utkomst av, som gör att vi kan se konturerna av människor en bra bit längre bak än vad kyrkobokföringen räcker.

Men för att förstå domboksärendena är det bra att förstå några grundläggande spelregler. Under den här tiden är det Kung Kristofers landslag som gäller och den var en omarbetad version av Magnus Erikssons landslag.

Döttrar ärvde hälften så stor lott som söner, därav brodersdel och systerdel, och att två systerdelar var lika med en brodersdel. Dessa delar kunde sedan bytas eller lösas in för att skapa bärkraftiga enheter. Mycket planering lades ner på att skapa äktenskap som var fördelaktiga, och man hamnade ofta i att de ingicks mellan personer som var avlägset släkt med varandra. Mot detta verkade incestlagarna, som förbjöd äktenskap i vid denna tid till fjärde led, i äldre tid ännu fler led. Detta har vi sett i de ärenden som gick till domkapitlet och som gör att vi vet säkert  att Per Hennikssons i Vad hustru var dotter till Gosven i Hagge.

Vi försäljning av jord var det viktigt att man tog hänsyn till bördsrätten, den som var närmast i börd hade först rätt att lösa eller köpa jord. Därför måste jord bjudas upp tre gånger innan köpet kunde stadfästas. Ett exempel på hur ett klander kunde riva upp en försäljning är när Lasse Svensson i Hagge säljer halva Sundbo till Germund i Livsdal, men köpet klandras av Hans Olofsson i Sundbo som anser sig vara närmare i börd, och han får också rätt.

Naturligtvis finns det mycket litteratur om allt detta – nedanstående är en bra introduktion:

I radioserien Släktband finns det ett avsnitt som handlar om domboksforskning –  Jordarv och ständiga konflikter.

Webbsidan Domboksforskning.se innehåller mycket bra information och även ett dombokslexikon.

 

Näsbyn och Moren i Söderbärke

1539 har Hans Persson i Vik, herr Wideke i Berke och Gosven i Hagge i samma socken Moren den Norra i pant. (Inte att blanda ihop med Västermoren i Västanfors eller Moren i Norrbärke). 1545 antecknas Anders Svensson i Fragg för Moren. Anders var son till Gosven och brorson till herr Wideke, och fanns i Fragg i Norberg några år innan Gosvens måg Per Hennikssons arvingar tog över där. Anders Svensson finns också i Näsbyn i Söderbärke, tidigare även det ägt av herr Wideke, innan han fortsatte sin kyrkliga karriär i Munktorps socken.

Nästa ägare av dessa andelar är Henricis Andreae, kyrkoherde i Söderbärke från ca 1558. Det känns inte så djärvt att anta att han är son till Anders Svensson, särskilt som han vid sidan om sitt andliga kall är en fullfjädrad bergsman och hans söner fortsätter på denna bana.

I Näsbyn finns förutom kyrkoherden också förvirrande nog en Henrik Andersson, som inte är identisk med sin namne, utan innehar ämbete som Länsman. Om honom vet vi att han har sitt fasta fäderne i Vik och hans hustru har jord i Vad och Fragg. Hustrun bör vara en dotter till Per Henniksson i Vad, med den kombinationen av andelar. Henrik köper ett torp som kallas Halte Peders boda, eller senare Perhindersbo. Detta torp ägs senare av kyrkoherden Thomas Henrici Barchius, som då bör vara son till Henrik Andersson och inte Henricis Andreae, som t ex herdaminnet anger.

Henricis Andreaes ättlingar finns istället i flera generationer i Moren, min gissning är att Henrik Andersson byter sin andel i Moren mot andel i Näsbyn. Hans Persson i Vik hade ju Moren i pant tillsammans med Videke Hansson och Gosven Hansson. Så om min gissning är korrekt så bör Henrik Andersson härstamma från Hans Persson i Vik.

Jag har inte lyckats få så mycket ordning i Vik att jag kan säga någonting om den härstamningen, vet någon annan mer än jag där?

Källor till detta finns i mitt dokument om Bergsmän i Gamla Norbergs bergslag – hämtas HÄR pdf

PS. En korrigering: Henrik Anderssons hustru var dotter till Per Hennikssons i Vad son Holsten Persson.

 

Ett bergsmannauppror i Söderbärke på 1610-talet

1613 rymde en del av Dalregementets knektar som var förlagda vid Nyen skans vid Finska viken. De låg där i väntan på att de skulle göra utfall in i Ryssland, gick hungriga och förväntades ingen bättring eftersom vintern var i analkande. Gustaf II Adolf svarade med att befalla att knektarna skulle fängslas om de dök upp i hemtrakterna igen och var tionde skulle avrättas. Detta ledde till oroligheter och en konflikt med fogden Peter van Benningen.

De bergsmän som ansågs varit ledande i upproret och därför greps var Erik i Vibberbo, Hans Olofsson i Larsbo samt Lars i Bommarsbo och Olof Eriksson i Flatenberg.
Erik i Vibberbos hustru, som var dotter till länsmannen Henrik i Näsby sände bud till sin fader, som då också drogs in i händelserna.
Senare kallades följande till Örebro slott för för förhör: Israel Rasmusson från Kolviken, Olof Andersson i Vanbo, Ambjörn Andersson i Saxe och Mats Matsson i Nor.

Mer om detta finns att läsa i en artikel av Göran Ekberg som grävt fram protokoll ur Svea Hovrätts Huvudserie, inget finns bevarat i tingsrätternas protokoll om upproret. Referaten av händelserna ger oss ett titthål in i ett samhälle för 400 år sedan, där statens makt och rättsäkerhet såg ut på ett annat sätt än i dag.

Göran Ekberg: ”Nähr Almogen komme i mårgon tillsamman at dher kundhe blifua onth utaff” – ett bergsmannauppror i Söderbärke på 1610-talet. Bergslagshistoria 2016, sid 45-50.

Sundbo i Västanfors

I de tidigare källorna är byn  delad i två delar, den ena ägs av Mats Halvarsson gift med Britta Olsdotter från Livsdal och den andra halvan verkar ägas av Gosven Hansson i Hagge, Norrbärke.

Mats Halvarssons son Per Matsson gift med Anna Larsdotter från Persbo, Grangärde säljer sin del till Per Larsson på 1590-talet. Jag har inte hittat någon ledtråd till Per Larssons bakgrund. Det verkar lite märkligt att Mats skulle sälja till Per Larsson om han var måg. En annan tolkning är att Per Matsson och Anna Larsdotter inte hade några barn som uppnådde vuxen ålder, men även då borde de testamentera och inte sälja. Per Matsson ägde också del i Höijen i Norbergs by.

Germund i Livsdal, gift med en dotter till Gosvens son Lasse Svenssons i Hagge, försöker köpa andra halvan av Lasse Svensson, men köpet klandras av Hans Olsson i Starbo, som är sonson till Gosven. Förmodligen är han identisk med den Hans Olsson sedan blir  ägare av denna del. Han hade två söner, Hans Hansson och Per Hansson. Enligt ett tingsärende från 1647 verkar de ha problem med att dela arvet rättvist, men rätten konstaterar att eftersom de är köttsliga bröder och den ena inte kan förmå inlösa mer än den andra så må de sämjas.

Bägge har i alla fall tillräckligt överflöd för att låta en son studera till präst. Hans Hansson är far till Johannes Johannis Sundius som dör 1686 som kyrkoherde i Norberg, och Per Hansson är far till Johannes Petri Noraemontanus, död som kyrkoherde i Söderbärke 1680.

Spekulationer: Både ättlingarna till Ingeborg Nilsdotter, dotter till Nils Jonsson i Persbo, Grangärde och Gosven Hansson i Hagge, Norrbärke verkar ha andelar i Sundbo. Det är lockande att tänka att Ingeborg Nilsdotter gift med Lars var gift till Sundbo, och sonen Halvard Larsson var far till Per och Mats Halvarsson. Germund i Livsdal köpter också en systerdel i Sundbo av Erik Andersson på Djäknehyttan. Beträffande Nils Jonsson, den äldsta kända innevånaren i Persbo och hans ättlingar se Anders Winroths sammanställning.

En som vanligt handritad skiss som hjälp finns HÄR

Källor till detta finns i mitt dokument om Bergsmän i Gamla Norbergs bergslag – hämtas HÄR pdf

Clipboard01
Sundbo från en karta 1698 (Lantmäteristyrelsens arkiv)

Rabbatsbenning i Norberg

Göran Ekberg och jag har i påsk bollat de tingsprotokoll och uppgifter ur skattelängder vi haft på var sitt håll om Rabbatsbenning mellan oss. Efter lite grubbel har vi kommit fram till en tolkning vi ser som rimlig utifrån upplysningarna i källorna.

I de tidigaste längderna finns i Rabbatsbenning Pål Finne och Olof Pålsson samt Gudmund Pålsson som vi får anta är hans söner. Olof Pålsson verkar inte haft några barn som uppnådde vuxen ålder, eller möjligen att han hade döttrar som flyttade från byn, och vars delar löstes in. Gudmund Pålsson däremot har åtminstone tre barn, Olof Gudmundsson, Peder Gudmundsson och  en NN Gudmundsdotter.

Olof Gudmundsson är en intressant person, uttagen till knekt gjorde han karriär och 1581 är han knekthövitsman. Knekthövitsman är en befälhavare över en trupp fotfolk och titeln användes under femtonhundratalet och början av sextonhundratalet. I Dalregementets personhistoria Del 1 finns en notis om honom som bl a berättar att han gjorde resor till Viborg, Narva och Nöteborg. Han deltog (och kom nätt och jämt därifrån med livet i behåll) 1598 i det sk Näftåget, ett uppror i Stora Tuna som ledde till att Jacob Näf, ståthållare över Västmanland, Dalarna och Bergslagen blev lynchad av ilskna dalkarlar.

Olof Gudmundsson behöll halvparten i Rabbatsbenning, den andra halvan ägdes av hans systerson Erik Jönsson. 1596 gör Olof Gudmundsson ett byte med Knut Andersson från Skräddarbo i Grytnäs, så Knut får del i Rabbatsbenning och Olof får motsvarande i Skräddarbo. Bakgrunden till detta vet vi inte, inte heller om parterna i bytet var besläktade.

Resultatet blir i alla fall att Knut Andersson flyttar till Rabbatsbenning och Erik Jönsson till Skräddarbo. Till Rabbatsbenning kommer sen också Tomas Eriksson, som förmodligen var Olof Gudmundssons dotterson. Tomas Eriksson är far till Erik Tomasson, som blev måg i Karsbo, som jag berättat om i ett tidigare inlägg.

En skiss som gör det enklare att förstå relationerna mellan personerna finns HÄR

Källor till detta finns i mitt dokument om Bergsmän i Gamla Norbergs bergslag – hämtas HÄR pdf

Clipboard01
Rabbatsbenning från karta 1699 (Lantmäteristyrelsens arkiv)

Bergsmän och DNA

Jag har kontakt med en släktforskare, vars far DNA-testat sig. Han har en rak manslinje av anor upp till en bergsman Erik Israelsson i Ingolsbenning, Norberg i början på 1600-talet, så får vi därigenom Eriks haplogrupp, som är N-M232.

Denne Erik Israelsson gifter in sig som måg i Ingolsbenning, och ingen källa är känd som ger någon ledning varifrån han kom. Namnet Israel förekommer bland bergsmän i Norrbärke bl a i byn Kolviken och i Hemshyttan samt Spjutsbo. Haplogruppen skulle kunna peka mot ett finskt ursprung.

Nu undrar jag om det är fler som gjort DNA-tester och som har raka mans- eller kvinnolinjer in i bergsmanssläkterna i Gamla Norberg med omnejd. Det vore i så fall intressant om ni ville dela med er av dessa resultat.

Själv har jag tyvärr inget sådant, eftersom det var min farmor som hade bergsmansanor.

Mer om Erik Israelsson finns i dokumentet om Bergsmännen i Gamla Norbergs bergslag  – hämtas HÄR pdf

Jag lyfter fram en kommentar hit så att den syns bättre:

Så roligt att du skriver om DNA, Britt-Marie. Som jag berättat för dig tidigare så försöker jag fastställa ett faderskap i Söderbärke. Den förmodade fadern var son till bergsmannen Hans Larsson född 1749 i Hemshyttan och Hans ff ff ff var Lars Hansson, död efter 1575 i Hemshyttan. Min DNA-testade tremänning har rak faderslinje till honom (förhoppningsvis) och har haplogrupp I1 (M253) som tyvärr är den vanligaste gruppen i Sverige. Släkten brer ut sig både i Norrbärke och Norberg. Jag hoppas att det är OK med en efterlysning här? Jag skulle vilja be alla som testat autosomalt DNA och som har match på mig eller min tremänning Kurt Eriksson att ta kontakt. Jag har hittills bara hittat två matcher i denna släkt men det är för lite för att veta säkert. Hälsningar från Britt Lind

Västra Djupkärra i Norberg

När vi får koll på Västra Djupkärra i källorna, är byn redan uppdelad i två gårdar.  Flera av de mer framträdande familjerna i trakten finns företrädda i den tidigare historien.

Nedergården ägs av på 1560/70-talet av en Torbjörn Persson. Måg till honom blir Hans Persson, en av Per Hennikssons i Vad söner. Sonen Hennike Hansson gifter sig sedan med en dotter till Anders Holstensson i Kallmora. Sonen till Hennike, Holsten Henniksson, blir riksdagsman och under många år häradsdomare. Från honom härstammar bl a Holstens-släkten i Aspbenning.

Namnet Torbjörn figurerar även i Östra Djupkärras tidiga historia, det skulle kunna antyda en gemensam ägare långt tillbaka till de två byarna, men jag har inte hitta något konkret som bevisar det.

Oppigården ägs av Jöns Larsson, son till Lars Hemmingsson i Hemshyttan, Söderbärke. Lars Hemmingsson var gift två gånger, och Jöns Larsson var gift med en dotter till Lars Hemmingssons andra hustru och hennes avlidne man Nils Jönsson. Detta arrangemang ledde till att paret fick ett gemensamt halvsyskon, och när han senare avled utan barn måste tinget tillfrågas hur arvsgången skulle lösas.

Västra Djupkärra gick tidigt ur bergsmännens ägo, skeendet skildras av Örnulf Tigerstedt i Fagerstabrukens historia: Bergsmännen Mats och Erik Matsson i början av 1700-talet var fördjupade i stora skulder till Christiernin på Västanfors. Christernin behövde sina pengar och skred till laga åtgärder. År 1744 och 1745 följde så bergskollegi beslut, som tillät långivaren att avsätta de båda från deras hemman och bergsbruk. I oktober 1749 utbjöds hemmanen på auktion, och då ingen bergsman anmälde sig villig att övertaga dem, kunde brukspatronen tillträda de båda hemmanen.

Christiernins delar i Västra Djupkärra hamnade så småningom i Anders Barchaeus d ä ägo. Han fortsatte och köpte upp det ena hemmanet efter det andra i byn, bl a genom att han kom över en fordran, som en borgare i Stockholm hade på ett par bergsmän i byn. Blåsningen i Västra Djupkärra fortsatte i Fagerstas regi långt in på 1800-talet.

Källor till detta finns i mitt dokument om Bergsmän i Gamla Norbergs bergslag – hämtas HÄR pdf

Arne Sohlströms byforskning i Hedemora socken

Jag har tidigare här i bloggen lagt ut resultatet av min fars Arne Sohlströms arbete med att samla och skriva rent domstolsprokoll mm från Grytnäs socken. Han samlade också mycket material kring byar i Hedemora socken, som jag här tillgängliggör för den intresserade.

Hedemora_Backnilsbo

Hedemora_Boda_Lassbo_Vretbo

Hedemora_Bya_Norrhyttan

Hedemora_Davidshyttan

Hedemora_DivByar

Hedemora_Djörkhyttan_Backnilsbo

Hedemora_Dräckie_Gräntse_Norshyttan

Hedemora_Hamre_Brunna

Hedemora_Jälkarbyn_Holmbo

Hedemora_Nås

Hedemora_Rensbo_Grådö_Wargbo_Grådösvedjan

Hedemora_Stad_Nordansjö

Hedemora_Vikmanshyttan_Nyhyttan